novellsamlingen

Det var inte kallt i luften, endast rått. Vattnet på gatan trängde in i hennes slitna gymnastikskor och det dröjde inte länge innan skorna fylldes med vatten. Det var inte så konstigt egentligen, hon stod ju i en vattenpöl. Men hon kunde inte förflytta sig, inte nu. Då skulle de se henne, upptäcka henne. Då skulle allt vara förgäves. Då skulle allt vara över.

Hon såg att den ene började röra sig mot hennes håll. Hon tog snabbt tag i en tidning och försökte dölja sitt ansikte. Texten på utrikesnyheternas sida fick hennes käkmuskler att dra ihop sig. Hennes ben blev svaga. Hon snubblade till lite med räddade fallet genom att ta tag i tidningsstället. De två männen reagerade och såg bakåt mot hennes håll. Hon stelnade till.
Den ene mannens telefon började knastra och en kvinnlig röst hördes. Han svarade och kollade mot sin kollega. De gick snabbt iväg till bilen och körde iväg.
Hon måste ta sig därifrån, snabbt.
Tidningen kastade hon på den blöta marken. Den hemska texten suddades ut.
Gatorna var folktäta. Där var hon en i mängden, där var hon ingen.

Hur kunde det hon hade gjort spridits så snabbt? Hon visste att hon hade agerat smidigt och kvickt. Inte lämnat några spår efter sig. Det hade tagit henne ett dygn att lämna landet. Flykten hade hon planerat månader innan. Allt var ju så perfekt. Hur kunde de då vara på jakt efter henne? I ett annat land till och med.

Gatorna blev mindre folktäta och mörkret började svepa in genom staden. Hon behövde någonstans att sova. Någonstans där det var tryggt. Det var ingen idé att fråga någon om ett närliggande hotell, för de skulle inte förstå henne.
Hon hade tur, inte mer än trehundra meter längre fram på gatan skymtade hon en hotellskylt.

De blöta gymnastikskorna lät över hela lokalen när hon gick över stengolvet fram till receptionen. Hon tog ett rum nära marken. För säkerhetens skull.
Väl inne i hotellrummet kastade hon av sig sin axelväska på golvet och föll sedan ner i den slarvigt bäddade sängen.  Hon var helt utmattad, hade inte fått någon sömn på två dygn.
För att vara på den säkra sidan knäppte hon på nyhetskanalen på den lilla TV:n som stod på ett rangligt träbord framför sängen.
Hon låg och såg på skärmen en liten stund men hennes ögonlock blev allt tyngre och tyngre.
Namnet avbröt snabbt hennes sömn. Hon satte sig hastigt upp i sängen och stirrade på TV:n. Det var hon. Hur kunde de veta? Hur?
Hennes hjärta började rusa, hon blev torr i munnen och andades häftigt.
Någon knackade hårt på hennes dörr. Nej, det var fler än en person hörde hon efter ett tag. De skrek något. Inget bra.
Hon kastade sig ur sängen, tog väskan och sprang till fönstret. De fortsatte att banka och skrika bakom dörren. Hennes namn. Hur kunde de veta?

Hotellfönstret låg alldeles intill gatan och det var inte svårt att ta sig ut. Hennes byxa fastnade i en rostig spik som stack ut på väggen och lämnade en stor reva. Men hon brydde sig inte. Hon brydde sig bara om att ta sig därifrån.
Gatan var näst intill ödelagda, bara några ungdomar och uteliggare sågs till.
Hon gick med en rask takt, hon ville inte springa, inte än. Det skulle vara för riskfyllt.
Hon kastade en hastig blick bakåt, de hade tagit sig ut på gatan. De skrek. Hennes namn. Den ene lyfte sin arm. En pistol. Hon vägrade att stanna. Hon tog fart och sprang ut på vägen. Hon sprang allt vad hon kunde. Ett sista skrik hördes bakom henne.
Sedan, ett pistolskott.

Det första jag såg var porträttet.
Hennes långa, blonda lockar ramade in hennes avlånga ansikte. De nougatbruna ögonen var omringade av tjocka, svarta ögonfransar. Läpparna var målade i en rosa nyans. Hon hade ett stort leende.
Var hon lycklig när bilden togs?

Bredvid porträttet stod två mindre ramar med bilder i. Det var små pojkar, tvillingar. De liknade henne väldigt mycket. De liknade mig.
Ovanför de tre bilderna, på väggen hängde en stor, mörkbrun ram med ett familjeporträtt.
Hon, tvillingarna och han.
Han var den som stod ut. Med sitt svarta, tunna hår. Med sina ljusblå ögon. Han log på bilden, med handen på hennes axel.
De såg ut som en riktig familj. En riktigt stor och lycklig familj.
Visste han om att jag fanns när kortet togs? Skulle han bry sig det minsta om han visste?
Jag sneglade återigen på henne, sedan tvillingarna och till sist det stora familjeporträttet. Det fattades någon.

Det sved till i mig när jag tänkte tillbaka, på hennes handlingar, hennes val. Då betydde hon något för mig, då var hon älskad av mig.
En tår rann nedför min kind, jag torkade snabbt bort den och blundade. Jag vägrade fälla mer tårar över detta. Jag vägrade känna mig sårbar och sviken. Jag vägrade.

Jag visste att det som hade hänt i det förflutna hade gjort mig till det jag är idag. Stark. En person som inte ger upp när den möter motgångar.  En person som aldrig skulle kunna svika någon som hon hade gjort.

Kanske borde jag tacka henne? För om hon inte hade gjort det hon gjorde i det förflutna hade jag inte varit det jag är idag.
Stark.