novellsamlingen

Det första jag såg var porträttet.
Hennes långa, blonda lockar ramade in hennes avlånga ansikte. De nougatbruna ögonen var omringade av tjocka, svarta ögonfransar. Läpparna var målade i en rosa nyans. Hon hade ett stort leende.
Var hon lycklig när bilden togs?

Bredvid porträttet stod två mindre ramar med bilder i. Det var små pojkar, tvillingar. De liknade henne väldigt mycket. De liknade mig.
Ovanför de tre bilderna, på väggen hängde en stor, mörkbrun ram med ett familjeporträtt.
Hon, tvillingarna och han.
Han var den som stod ut. Med sitt svarta, tunna hår. Med sina ljusblå ögon. Han log på bilden, med handen på hennes axel.
De såg ut som en riktig familj. En riktigt stor och lycklig familj.
Visste han om att jag fanns när kortet togs? Skulle han bry sig det minsta om han visste?
Jag sneglade återigen på henne, sedan tvillingarna och till sist det stora familjeporträttet. Det fattades någon.

Det sved till i mig när jag tänkte tillbaka, på hennes handlingar, hennes val. Då betydde hon något för mig, då var hon älskad av mig.
En tår rann nedför min kind, jag torkade snabbt bort den och blundade. Jag vägrade fälla mer tårar över detta. Jag vägrade känna mig sårbar och sviken. Jag vägrade.

Jag visste att det som hade hänt i det förflutna hade gjort mig till det jag är idag. Stark. En person som inte ger upp när den möter motgångar.  En person som aldrig skulle kunna svika någon som hon hade gjort.

Kanske borde jag tacka henne? För om hon inte hade gjort det hon gjorde i det förflutna hade jag inte varit det jag är idag.
Stark.